(HOME)
_


ETT NORRLÄNDSKT TRAUMA


Godis från pedofilkiosken. En trötthet som gör det svårt att sträcka ut ryggraden. Finnklämning framför badrumsspegeln. Den blir prickig av var och ansiktet ömmar. Jag fantiserar om att ta en osthyvel och skiva bort det yttersta lagret av huden. Det skulle så klart svida och blöda, men sedan skulle den vackraste, lenaste persikohud, som måste finnas under pizzafejset, träda fram och jag skulle bli vacker. Den allra vackraste. Eller åtminstone se så pass okej ut att jag inte längre skulle vara ful. För ful, det är det värsta en tjej kan vara. Jag vet det. Och jag vet det för att jag är tjej. Alla tjejer vet det. Var korkad och taskig, var slö och tråkig. Bara du inte är ful. För då är det kört. Då är du dömd till ett liv i tristess. Ett liv som statist.


Möt Veronica. En finnig tonårstjej i Västerbotten på slutet av 80-talet, och även huvudpersonen i min debutroman>Ett Norrländskt Trauma. Boken kretsar kring trippelmorden i Åmsele och den misstänkte gärningsmannen Juha Valjakkala, som Veronica börjar brevväxla med och förälskar sig i. Då jag var tonåring brevväxlade jag med Juha, hängde på rättegångarna och lät sig intervjuas i tidningar, alltså är det här en roman med starkt självbiografiska inslag.


Idag bor jag i Berlin, där jag arbetar som yogalärare.


När jag var sexton hoppade jag av gymnasiet. På min skola fanns elaka killar (som alltid gick verkstads eller el-tele) och de skrek efter mig i korridorerna som luktade linoleum och fotsvett, och blev allt trängre, ju längre man gick i dem. Väggarna smög närmare inpå när jag skyndade. De ropade: Hora! Häxa! Svartrockarfitta! Jag fick ofta andnöd, för jag var rädd att detta var min framtid. Den såg ut som en evighetstunnel, en sådan som uppstår när man håller två speglar mot varandra. Det kändes som om jag skulle kunna fastna där, i den klaustrofobiska korridoren som ringlade sig fram i en gul tegelbyggnad under en blek himmel, på den västerbottniska tundran. Forever and ever.


Killarna kallade mig ful och dum. Vilket jag också var. Jag hade drabbats av elakartad akne. Eller ”acne vulgaris”, som doktorn kallade det.


Och senare det året, på sommaren, blev jag kär i en kille som hade dödat tre personer på grund av en cykel.


Om inte det är dumt så vet jag inte vad som är.


Så här gick det till.


Bokförlaget Thorén & Lindskog


www.thorenochlindskog.se


Utges november 2014